Märta Leijon

Grundare till Centerkvinnorna och kämpe för kvinnligt prästerskap. ”Lite vett måtte det väl ändå finnas kvar här på jorden!” Det är Märta Leijons egna ord när hon försvarar kvinnligt prästskap.

Riksdagen utsåg 1946 en kommitté för att utreda om kvinnor skulle få prästvigas. Märta Leijon var en av de femton personer som valdes in i kommittén, ändå tyckte hon sig sakna kompetens i frågan. Hon reste till Uppsala för att studera kvinnohistoria och samla så mycket kunskap hon förmådde. Det resulterade i fyra föreläsningar om kvinnans historia och den reservation som skulle leda till att kvinnor fick prästvigas i Sverige.

I kommittén var en minoritet helt emot att kvinnor skulle få bli präster. En majoritet var för, men ville inskränka det kvinnliga prästerskapet rejält. Majoritetet föreslog att kvinnliga präster skulle fungera som en resesekreterare och inte få utöva prästämbetet i kyrkan om där inte fanns en manlig präst också.

Det gick inte Märta Leijon med på. I reservationen som hon skriver 1950, klargör hon utförligt varför det är ren diskriminering att endast låta män inneha prästämbetet. Hon argumenterar teologiskt för att prästens uppgift är att tjäna Gud och kyrkan. Invanda mönster och sedvänjor ska inte hindra prästämbetets uppdrag att utföras lika av både kvinnor och män.

Det var denna reservation som låg till grund för regeringens beslut som gav kvinnor rätt att prästvigas.

Märta Leijon växte upp i Kållerstad, Småland som lantbrukardotter. Hon ville bli missionär, men blev kvar hemma för att hjälpa sina sjuka föräldrar. Istället blev hon småskollärarinna. Men tuberkolosen drabbade hennes man och hon var på grund av smittorisken tvungen att hålla sig borta från skolan. Märta Leijon visste på råd. Hon började skriva. Flera romaner och tidningsartiklar senare blev hon SLKF:s interimsordförande och skrev kvinnoförbundets första program över en natt. Hon engagerade sig i Bondeförbundet och blev som första kvinna invald i en kommunal församling på landsbygden.

Text: Anna-Karin Nyman