Möt Årets Centerfeminist 2020

Malin Forsbrand, kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande, KSO, i Vaxholm, utsågs förra året till "Årets Centerfeminist". Nu har hon fått ta emot lejonet för sitt jämställdhetsarbete, ett vandringspris som kommer att få en hedersplats i kommunhuset i Vaxholm.
”Det känns så fint att få uppmärksamhet för något jag brinner för och har jobbat med under så lång tid,” säger hon. "Jag blev glad, och rörd."

Hur arbetar du med jämställdhetsfrågorna lokalt i Vaxholm?

- Jag driver frågorna och vi har hittat en struktur som passar in i kommunmodellen, bland annat att alla nämnder ska ha könsuppdelad statistik. Det är allas ansvar. Jämställdhet ska genomsyra allt vi gör, det har vi jobbat in i vår programförklaring för styret. Vi har även satt mål i budgetdokumentet. Att vara KSO och ha ledarskapet med sig när man driver jämställdhetsarbete underlättar.

Du arbetar också med systerskap över partigränserna lokalt, hur då?

- På Kvinnodagen 2019 samlade jag alla förtroendevalda kvinnor till ett frukostmöte på vårt hotell i Vaxholm. Det blev en jättestark uppslutning. Vi var eniga om att det ibland behövs att man markerar mot ett hårt klimat. Man ska inte behöva gå in i politiken med stålrustning, då försvinner många duktiga människor.

Berätta lite om dig själv.

- Jag tycker om att ägna mig åt familjen och de enkla sakerna. På fritiden tar jag mycket promenader, vi har många fina vandringsleder i Vaxholm, och på sommaren tar vi gärna med picknick ut. När inte pandemin sätter stopp för det träffar jag vänner och lagar goda middagar. Jag tycker det är viktigt att försöka ha en balans i livet och politiken.

Mycket har handlat om politik i ditt liv, hur började ditt politiska engagemang och ditt arbete med jämställdhetsfrågor?

- Jag är uppvuxen på en gård i Västergötland, utanför Ulricehamn, och där engagerade jag mig tidigt i CUF. Det var jätteroligt, jag fick uppmuntran och stöd av lokala centerpartister. Sedan var jag förbundsordförande i CUF 1999-2002 och då samarbetade jag mycket med Lena Ek, som då var förbundsordförande för Centerkvinnorna. Vi talade om olika former av feminismer, och vi kände att vi behövde definiera vad det handlar om för oss. Min vän Ulrika Eklund skrev en motion till centerstämman om att vi borde definiera vad som är centerfeminism, vilket Lena Ek och jag drev vidare i partistyrelsen och fick in i vårt idéprogram - att Centerpartiet ska vara ett Centerfeministiskt parti. Det var så vi kallade det då. Arbetet för jämställdhet är en stafettpinne, vi är många som växeldrar och många har också gjort så fantastiskt mycket före oss.

Hur då?

- Jag har stor respekt för kvinnor som har gjort ett så enastående arbete genom åren, alla
pionjärer i partiet. Det är också något jag har engagerat mig i, att dokumentera Centerpartiets kvinnohistoria. I början av 2000-talet åkte Ulrika Eklund och jag runt och intervjuade några av de kvinnor som gått före och som fanns kvar. Det blev så småningom en bok där många bidrog och tillsammans med Ingrid Eriksson ordnade vi hjältinnedagar, bland annat med pionjärerna från 70-talet.

Vilken jämställdhetsfråga tycker du är den viktigaste att driva?

- Flera. Men att arbeta mot alla de övergrepp som sker mot kvinnor och unga flickor i de digitala miljöerna är så viktigt. Internet och den digitala världen är fantastisk, men det finns också enorma risker. Det finns för många som vill ont och letar sig in bland pojkar och flickor. Det är en otroligt stor jämställdhetsfråga och en del av mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Vad är systerskap för dig?

- Det är jätteviktigt att vi kan dunka varandra i ryggen ibland, även om vi tycker olika. Det kan handla om att bara säga ”bra jobbat, bra drivet”. Som ledare är det ganska tufft i dag och det är väldigt skönt att få stöd i systerskapet. Jag upplever inte alltid själv att jag driver jämställdhetsperspektivet, men andra verkar märka det. När jag fick utmärkelsen Årets Centerfeminist var det många som gratulerade mig, även från andra partier. Det var fint.